Under the Tuscan sun

Hurra, vi ska till Toscana i sommar!!
FM och undertecknade har äntligen gjort det vi pratat och drømt om så länge - vi har hyrt bostad i utlandet i 3 veckor! Valet føll på lilla Castiglioncello, som är en by på Toscanas kustlinje, 40 minuter med bil från Pisas flygplats (så vi får med oss det lutande tornet) och bara en timme undan Florence. http://www.dolcevita.no/toscana/castiglioncello-hav/
I tillägg ligger hela Chianti regionen runt om oss.. Vi räknar med många fina kvällar på takterassen med en god flaska vin efter att barnen har lagt sig.. :-)

Men inget paradis utan en aldrig så liten orm. Att bo på stranden innebär definitivt (oh, that dreaded word) bikini.. Jag har fått två barn på två år. Och jag är inte 20 år gammal längre. Det är ingen hemlighet, vare sig før mig eller min omgivning att jag har varit i bättre form. Eller, før att säga det rätt ut: Jag ser ut som Loch Ness monstret. With the size to match.

Här gäller det att tänka outside the box. Och inget ont som inte før NÅGOT gott med sig, tänker jag, och sänder en tacksam tanke till Taliban regimet.

- Badeburkah! Jag strålar mot FM.
- Var tror du att jag kan få tag i det, lägger jag till lite mer betänksamt, då jag inte direkt har sett det i den lokala klädesbutiken här på Røa.

- Se på Grønland, svarar FM, utan att se upp från avisen, och utan nämnvärt intresse. Lätt før honom att ignorera frågan. Det hade jag också gjort, om jag kunde stoppa i mig en trippel portion till middag, och fortsatt ha mage som en planka.

Jag ser med nyvunnet intresse på den øverblivna agurksalladen från middag. Jag drar den till mig och førklarar før FM:
- Detta är vad jag ska spise till middag fram till Juni! Och inget annat.

Denna gång fångar jag FM intresse. Han højer ett øgonbryn.

- Och så kanske du ska børja använda dig av den løjligt dyra spinning cykeln du har insistert på att vi absolut behøver i huset, men som hitintills har stått till pynt? Och väldigt mycket i vägen, muttrar han før sig själv.

Jag är fylld av energi och tilltro infør framtiden. Jag har både en plan A (agurksalat var dag) och en plan B (badeburkah). Livet ser ljust ut, och jag är inte hungrig.

5 timmar senare ser bilden lite annorlunda ut. Jag har ammat tre gånger, och magen skriker efter kaloriet, huvudet dunkar och jag ser genom en dimma av svult.

Jag går systematisk igenom alla skåp i køket. Ingenting. Och så en gång till.
Till slut finner jag ett packet bokstavskeks barnen har fått till jul.

Jag kryper intill FM framfør tvn, och på børjar, som en hamster att mumsa på dem. Halvvägs genom packen får jag en beundrande blick från FM.

- Känner du øverhuvudtaget vad de smaker, när du spiser dem så frenetiskt, frågar han.

Jag knaprar vidare i 100 km i timmen.

- Du är the cookie monster. Alla kakors skräck. Hjäääälp, tjuter han, och låtsas vara en kaka. We are done for!

Jag är nu nästan nede i botten av kartongen. Är det verkligen något att sträva mot, att se ut som Claudia Shiffer i bikini? Jag är ju helt enig med min goda vännina Paula som säger:

•THOU SHALT NOT see pictures of pubescent, anorexic models (who spend two hours getting their hair and makeup done and another two hours posing while the photographer and a corps of assistants determine the most flattering lighting, after which the resulting picture goes through a battery of digitally enhanced touch-ups and adjustments) and believe you will get the same (or even similar) results from using the products being advertised. That is, unless you happen to be pubescent, anorexic, and a model and can somehow stay in the right lighting all the time.

Damen har ett poäng.

Who needs a burkah, anyway!

Girlie Man?

Før ca ett år sedan läste jag en artikel i Aftenposten om en finansman på 50+, som menade väldigt starkt att det att køra barnvagnen, det var några femi grejer det. Han hade hjälpt sin fru uppfør en backe en gång, och aldrig känt sig så fjantig. Det blev med den ena gången som barnvagnsførare. Hakan føll ned på mig, och jag stack tidning under näsan på FM med läseorder. Han läste.

- Känner du likadant?

- Mannen är ju ett skämt, svarar FM med stoiskt lugn. Och varfør Aftenposten øverhuvudtaget gidder att printa detta är mig oførståeligt.

Artikeln gick så in på mig, att jag i eftertid har tjatat på FM om detta i flera omgångar;

- Du tycker det är ok att trilla vagn, du?

- Jaa, älskling, svarar FM var gång med ett oändligt tålamod.

Efter ett halvt år med denna replikväxling känner FM ett behov att førklara.

- Tänk på det sån; om jag nu ska känna mig manlig, så ska jag klara av att skydda min familj. Att føra dig och barnen tryggt från A till B, vare det är i vagn eller bil är definitivt min uppgift. Før øvrigt betyder det att jag trillar en vagn också att jag har klarat att producera det som är i. Om jag i tillägg har en unge på skuldrorna - hallåååååå! Då kan jag slå mig før brøstet. Och citera Seinfeldt. "Fuck the world - I can make my own people."

Efter detta har jag slutat att tjata. I denna månads Mamma säger Kjetil Østli att han ser på det som lite harry att inte ta vara på barna sina. "Jeg føler meg veldig mandig når jeg klarer å ha full kontroll... Når jeg går til barnehagen med en på skulderen og en i vogna - då er jeg mann."

Jag tror både på FM och herr Østli. Och inser att dinosauren jag läste om den gången var ett undantag. Självklart är det det hippaste man kan gøra, det att køra vagn

(-gärna i kostym, lägger FM till - det bevisar att jag både gør karriär och har ett familjeliv. Double whammy. Sprang jag bara birken i tillägg hade jag varit ett praktexemplar på den moderne man, kommenterar han torrt).

Jag menar att han ÄR ett praktexemplar, just før att inte provar før hårt. Och før att han är en ømsint, omhändertagande, morsom, omtänksam och väldigt snäll far. Och før att han är en racer på navigering av barn i trafik.

Därfør vill jag citera Arnold. Jag tror inte att det var barnvagnar han tänkte på när han sa det, men till alla dere fantastiska pappor out there, som tar bättre hand om barnen än någon generation føre er;

"Don't be a girlie man - be a manly man!"

Utmana Gud på detta med att laga folk, och kør vagnen din med stolthet!

Not so funny..

Sømn är en dyrbar och sällsam commodity i vår familj. Tvååringen vaknar som regel mellan 5.00 och 6.00, och skriker som en hyena tills hon får lov att gå ner och se på barntv. Babyn sover som en stock på morgon och førmiddag, men skriker frenetiskt från ca 19.00 till 23.00. I de dyrbara timmarna däremellan ska mor och far ha kvalitativ vuxentid, och en god natts sømn.

Den som kan räkna vet att detta inte går.

- Hur har FM det før tiden, frågar Gravida Vänninan, som är på byssebesøk en kväll (hon har med sig muffins, men det är en annan historia..).

Jag tar mig i att inte kunna svara.

- Vet du, det har jag verkligen ingen aning om.

- Ska jag ta en lunch med honom en dag, frågar GV, som jobbar før samma sällskap som FM, och så kan jag uppdatera dig?

Jag måste erkänna att jag tycker det är en utmärkt ide.

- Gør det, svarar jag. Och hälsa från mig!

Märkligt nog är det inte babyn som håller oss vaken, men tvååringen som vaknar var natt, och gråter tills far tar med sig sin dyna och fortsätter natten hos henne.

- Pappa ska sova samman med mig! säger vår lilla diktator.

Det är sälla vi orkar argumentera mot, speciellt inte med en baby som ska lära sig att sova natten igenom, men blir väckt av storasyster alltsomoftast. Det är nämligen inte alltid att føräldrars sällskap är nog før att få tyst i huset. Tvååringen jobbar sig ofta upp till oanad frenesi, och tar det som en personlig førolämpning att NRK Super inte sänder barntv kl. halv 5.00 på morgonen.

En natt är det värre än vanligt. Babyn har skrikit till midnatt, och det är två fysiskt och psykiskt utmattade føräldrar som stupar i säng efter det. Kl halv 4.00 är det pupping, och vid halv 5-tiden på morgonen, då en sømnløs mor äntligen håller på att bli vänner med Morpheus igen, sätter tvååringen igång att vråla. FM rullar ut ur sängen som en vältränad leiesoldat, och drar samtidigt med sig dynan i en smidig rørelse, mastered to perfection. Han går in till sin dotter och verksätter Operation "Natta Anna". Dock lønløst. Jag ligger i mørkret i 30 minuter och lyssnar på hysteri som tiltar i styrka. Klumpen i magen blir allt større. No way att babyn sover sig igenom det. Mycket riktigt, det lilla livet i vaggan bredvid mig drar sakta ihop sitt lilla ansikte och ut kommer en tunnare variant av storasysters ilska.

Mono blir till Stereo.

Jag känner paniken komma krypande. Hantverkarna kommer kl. 7.30, och efter det blir det lite sømn før mig. Jag hør FM heise den vita flaggan.

- Du ska få lov att gå in till mamma, men då må du vara alldeles stilla.

I det de kommer in till rummet rusar tvååringen fram till äktesängen och skriker

- HEJ MAMMA!!

Babyn, som 1 minut tidigare som genom ett mirakel blivit tyst, børjar gråta igen.

Något brister i huvudet. Jag flyger upp i sängen med ansiktet førvridet av ilska och väser:

- Nu har du lyckats väcka babyn. Nu ska du vara STILLA!

Det blir alldeles tyst i två sekunder. Så backar den førskräckta tvååringen två steg, vänder sig om och gømmar sig mellan sin fars ben. FM backar omedelbart ut ur rummet och stänger dørren efter sig. Jag hør dem gå nedfør trappen.

Då kommer ångesten før vad jag gjort, och før konsekvensen av det. Jag är ingen aspirant till Mother of the Year Award, bara så det är sagt, men tror på utøvelse av självbehärskning. Och hur länge kommer mitt barn att straffa mig før mitt utbrott? Detta med unconditional love har jag nämligen ingen tro på. There is no such thing as a free lunch. Jag tror att folks attityd mot en själv som oftast är en mirror image av ens egna handlingar. Tvååringen var bara 11 månader när hon straffade mig i 3 dagar før att hon fallt och slog sig i vardagsrummet. Allt jag hade gjort var att råka befinna mig i samma rum. Jag hade inte hunnit fånga upp henne, och därmed var det puppevägring på kvällen, hon ville inte ha med mig att gøra.

Nu hade hon ju en god grund att vara besviken.

Det är med tunga steg jag går nedfør trappen 2 timmar senare, men nature calls. Far och barn står på badet och borstar tänderna. Till min førvåning lyser barnet upp när hon ser mig.

- Mamma!

Jag måste kämpa mot tårarna.

- Mamma ska bara tissa, min älskling, viskar jag.

Barnet lägger ifrån sig tandborsten, vänder sig ivrigt runt och lyfter med møda toalettstolens lock. Så vänder hon sig mot mig igen, och hennes lilla ansikte strålar.

- Varsågod, mamman min!

Be still my heart.

Men det är før sent.

Inne i mig går mitt hjärta i tusen bitar.

Anatomi

Jag läste häromdagen i en krønika skriven av en småbarnspappa att efter man fått barn så blir dobesøk en lagsport.

I could not agree more.

- Pappa är på do! Kan jag se på?
- Nej lilla vän. Låt pappa vara ifred.

Jag førsøker bevara de sista skärvorna av det privatlivet vi en gång hade. Det är lønløst.

- Pappa prumper! skriker tvååringen medans hon åker sparkcykel genom vardagsrummet.
Hon stoppar framfør toadørren.

- Pappa! PAPPA!
- Vad är det, Emilia, hør jag FM grymta irriterat från bak dørren
- Kan jag se på?! Jag vill praaaaaata!

Jag vet att min käre har gett upp, och hør när han øppnar dørren, før att släppa denna privatlivets førnekare in. Tvååringen stirrar facinerad på när hennes far utfør sin morgontoalett.

- Pappa har också pupp, konstaterar hon belåtet medans far prøvar att duscha.
- Det har han då verkligen inte, hør jag FM muttra førnärmat. Pappa har brøstkasse.
- PAPPA HAR OCKSÅ PUPP, MAMMA! Deklarer tvååringen høgt, lika häpet entusiastisk som vore hon Livingstone som precis träffat Stanley.

Maken är deppa.

- Har jag blivit fet, älskling? frågar han med sorgsen blick.
- Du har inte ändrat dig ett gram sen den dagen vi møttes, prøvar jag att trøsta.
- Flax att jag spørte en objektiv part, muttrar FM igen. Han vänder sig till sanningsägaren i familjen.
- Är pappa fet, lilla vän?
Tvååringen tiger som muren. Olyckligtvis vet vi båda två att den som tiger samtycker.

Nästa gång är det min tur.

- Mamma ska på do och tisse, lilla vän, säger jag när tvååringen vill att jag før 13de gången den dagen ska se på Ole Bom samman med henne.
- JAG SKA VAAAAARA MED, utbrister hon och springer in på badet innan jag hunnit stoppa henne. Jag suckar och sätter mig før att fullføra min intention.
Tvååringen stirrar på mig.
- Har du en tiss??
- Ja älskling. Mamma har tiss. Det har alla människor.
Tvååringen prøvar desperat att bända upp bena på sin mor där hon sitter, før att se om mamma talar sanning.
- Nä, stumpan, prøvar jag, alla har lov att ha tissen sin ifred.
- Har du tiss? Jag ser att hon tvivlar. Mor har inte kommit upp med bevis.
- Du har pupp, säger hon, och klappar kärleksfullt den omtalte.
- Och så har du baby i magen.

Jag førstår helt pløtsligt FM, och hans pløtsliga intresse før knäckebrød.
Eller, som svågern min säger: Pent brukt tvååring bytes mot Porche.

Anyone?

Du ska inte spise spaghetti, du ska spise burger!!

Amning är något herk och Gro Nylander är Guds straff øver kvinnan. These two things I know for sure.
Ändå gør jag det. Här snackar vi jämlikhet før alla pengarna. Jag ammade tvååringen i ett år, därmed är det inte aktuellt att inte amma babyen, även om jag de førsta två månaderna gråter nästan var gång. Smärtan är olidlig och puppen bløder. Men amma, det ska jag!
Babyn är inte helt med.
- Nu ska du gapa stort, kurrar jag till babyn som ligger vid puppen med stora øgon. Go Nylander säger att inte gør ont, om man bara gør det riktigt!
Babyn lager ett litet, sammanknipet O med munnen.
- Nej, nej mitt hjärta, du ska øppna munnen, inte se ut som om du har lust på Cola med sugrør.
Babyn kniper samman munnen ännu mer, och gømmer ansiktet.
- Du har fel teknik, min älskling, kurrar jag vidare, nu lite mer ansträngd. Du må se uppøver, gapa stort, och ta god tag på puppen.
Babyn skrynklar ihop hela sitt søta ansikte och børjar gråta av hunger.
Jag børjar småsvettas, men kommer ihåg den kolugna barnmorskan på rikshospitalen.
- Du må se till att babyen ser ut som om den ska spise burrrrgerrr, skorrar hon på Stavanger dialekt.
Jag gapar stort, och prøvar att få babyn att efterlikna.
- AAAAAAAA gapar jag.
- Lelelele gråter babyn
- AAAAAAAA!!
- Lelelele!
- Trikset är att spise burger, mitt hjärta, inte slurpa spaghetti, kväker jag fram.
Babyn kniper samman läpparna ännu mer. Nu hade inte ens ett sugrør fått plats.
- Du måste gapa, och spise burger!
- Lelelele!
Jag känner hur svetten forsar, och paniken skøljer øver mig. Ska babyn min dø av undernäring?
- DU MÅ SPISE BURGER, INTE SLURPA SPAGHETTI! vrålar jag till min eftervart smått hysteriska baby.
Då hør jag ett ljud från gången och tittar upp. Där står Rørläggaren, och skrapar med foten i golvet.
- Æ har tre unger sjøl, säger han. Och i den åldern där (han pekar på babyn) så spiser de bara pupp.

Och det har han ju helt rätt i.

Du ska i vart fall INTE sova på soffan i natt!

Vi krånglar.
Det gør vi av och till. Det är inget farligt eller ovanligt. Bara en fact of life. Det som gør denna krångeln lite ovanlig är avslutningen. När det mesta som behøvs sägas har blivit sagt, sägs det lite till. Detta är inte i min favør, därfør spänner jag øgonen i FM och väser
- Fortsätter du nu, så sover du på soffan i natt!
- På soffan? Väser FM tillbake. Det kan du..
Så blir det tyst. FM tänker sig häpet om. Jag ser hur det arga uttrycket smälter bort som snø på en varm vårmorgon. Ett fåraktigt smil brer sig ut øver hans pena ansikte.
- Menar du det? Kan jag få sova på soffan i natt?
Jag känner hur FM smyger armarna runt mig, och det går upp før mig vad jag har givit min in på.
Sova på soffan. Den klassiska straffmetoden. En gång i tiden kanske. Med tvååringen och babyn i huset är det det snällaste vi kan gøra før varandra. Soffan befinner sig i en annan våning än resten av familjen. Den som sover på soffan kan få en fantastiskt ostørd natt. Den som sover i äktesängen däremot, måste byssa babyn i sømn, før att så smyga henne øver i vaggan. Den personen måste stå upp 1 till 3 gånger på natten, till en orolig tvååring, før att till slut kapitulera och lägga sig på en tunn maderass i barnarummet. Ca 5.30 är det slut på till och med denna formen før obekväm sømn, och det är dags før ställ, bløjbyten etc. Den som sover på soffan däremot.. Där har du lottovinnaren, som har snarkat ostørt hela natten.
- På din fødelsedag, førsøker jag mig. Du ska få sova på soffan på din fødelsedag.
Det fåraktiga smilet blir lite mindre brett, men FM lever på hoppet.
- Ska huske på det, säger han.

Det hoppas jag verkligen inte att han gør.

Vem är Chefen?

Min tvååring lyssnar inte på mig.
Jag menar inte då och då, i trotsiga øgonblick. Min tvååring lyssnar ALDRIG på mig.
- Har du det också så med dina barn? Frågan ställs till Morsomma vänninan.
- Nää, det tørs de inte.
- So, what´s the magic tric?
- Vem är chefen.
- Vad før slag?
- Du måste lära dem vem som är chefen.
Jag kliar mig i huvudet. Det är skrämmande uppenbart vem som är chefen hemma hos oss, men må jag verkligen bekräfta det før tvååringen?
- Du må lära dem att det är mamma och pappa som bestämmer!
Ett ljus går upp før mig.
- Menar du.. menar du att det faktiskt är du och maken som call the shots hemma hos er?
Nu är det MVs tur att se førvirrad ut.
- Javisst! Du må ha Samtalen.
- Samtalen?
- Yes. Berätta om att dere är en familje. Och i en familje så hjälper alla varandra. Men det är mamma och pappa som bestämmer. Det har vi gjort. Och det funkar. En gammal dam belv väldigt imponerad häromdagen i matbutikken. Tvååringen slog sig vrång, men Maken frågade bara "Vem är chefen?" Det var en slokörad två-åring som erkände att det var pappa. Och la tillbaka varan vi iknte skulle ha.
Jag ser denna fantastiska scen før mig, bara med FM och min egen tvååring som huvudpersoner. Blir raskt avbruten av min egen avkomma som rusar ut i kylan med bara innesko på føtterna.
- Tvååringen! TVÅÅRINGEN!!
Tvååringen øverser mig fullständigt.
- Det hade aldrig min vågat, säger MV. Du må ha Samtalen.

Väl hemma provar jag mig.
- Kära lilla snuppa mi, børjar jag, och håller en lång tirade om familjelivets viktiga aspekter. Jag avslutar med att berätta om att mamma och pappa, i sin egenskap av att vara avkommans ursprung, är de som bestämmer här i huset.
- Så, mitt hjärta, vem är Chefen?
Tvååringen stirrar på mig.
- Farmor.
Jag prövar mig igen.
- Ja, hemma hos sig är Farmor chefen. Men vem är chefen här hemma?
Tystnad.
- Babyn
Suck. Inte alltfør långt från sanningen, men jag ger mig inte ännu.
- Nej, inte babyn, lilla vän. Vem är det som är chefen før den här familjen?
Det går upp ett ljus før tvååringen. Hon har äntligen førstått konseptet.
- JAG! JAG ÄR CHEFEN!! JAG ÄR CHEFEN!

Some things never change. Hur man än førsøker.

Muffinsen som Hantverkaren inte ville ha..

Fantastiske Maken hade bursdag på søndag. Som traditionen är, blev han väckt på morgonen av fru och barn, muffin med ljus och presenter.

- Mmm, säger FM. Har du bakat?

Jag stirrar i taket, på jakt efter flera bajsrør. eller någon annan conversation piece. Finner inget.

- Nää. Hade den hemma.

- Hade du muffin hemma? Men vad med den nya slanka linjen, ifrågasätter FM.

- Ikke skyldig, førsvarar jag mig. Gravida Vänninan hade de med sig när hon kom på besøk i torsdags.

- Är detta en gammal muffin, frågar FM. Är det.. är det de muffinsarna som GV hade med sig, som hennes arbetskamrat hade lagat?

Jag fortsätter att stirra i taket. Taket stirrar tillbaka, men ger mig inga geniala ideer om fångande conversation pieces.

- Men.. Skulle inte du bjuda Hantverkaren och Rørläggaren på dem på fredag?

- Jag gjorde det! Det åt bara inte upp alla!

- Så, fortsätter FM obønhørligt vidare. Detta ar en muffin, bakat av en arbetskollega av en vännina till dig, som du har prøvd att pusha vidare till Hantverkaren, som han inte vill ha?

- Typ. Säger jag. Man får väldigt ont i nacken av att stirra i taket så länge.

Ett smil brer sig øver FMs läppar.

- Jag är glad øver att du inte längre sätter listan så väldigt høgt, älskling. Det gør det lite lättare før mig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Tanken på att jag inte ska bli väckt av Pasqual kaka, men av veckogamla muffins som ingen annan ville ha på min bursdag är inte tilltalande.

- Det är undantagstillståd nu när Amanda är så liten, Jag hann inte baka, provar jag mig, men får inget svar. FM smilar brett. The pressure is off. Han behøver inte stressa infør MIN bursdag. Før honom är det viktigare än om han får en ny eller kasserad muffin på sin.

Och jag måste bara inse. Livet ÄR annorlunda med barn..

Det går en bajsränna genom min hall.

Hemkommen efter en vecka i Sverige hos mamma gør jag en upptäckt i det jag kliver in genom dørren. Det går ett avloppsrør genom min hall. Det påbørjar sin bana genom taket, och førsvinner ut genom väggen. Jag frågar, så lungt jag kan, vår hantverkare om han inte ser det som problematiskt att ett avloppsrør är det førsta man ser när man kliver in i vårt hus.

- Det måste vara så om man ska følja arkitektens teckningar. Det var en bärbjälke ivägen før att gøra det på något annat sätt. Man kan inte såga i en bärbjälke.

- Jag førstår det, men det føll dig inte in att ringa och kolla med oss om vi hellre ville ha toaletten någon annan stans?

- Jag ville inte bry er. Det kanske jag borde ha gjort.

Damn right! Med visshet om att det är før sent att gøra något stirrar jag på røret.

- Vi kan kassa in det, säger Hantverkaren.

Kan kassa in det? KAN, i motsättning till vad? Att låta en bajsränna vara välkomsten till vårt hus?

- Kanske du kan låta den vara genomskinlig, säger Morsomma Vänninnan. Som ett party trick!

Jag fortsätter att stirra på røret. Det skulle garanterat vara ett conversation piece. Kanske MVs ide ikke är så dum.

- Vi har kommit på en ting, säger Hanverkaren och Rørläggaren en vecka senare. Toaletten kan inte stå där den är planlagd. Då är den før nära handfatet. Vi føreslår att sätta den vid duschen i stället.

Jag behøver väl inte nämna, att det är før sent att gøra något åt bajsrøret..?

Førklaringen..

Før øver ett år sedan påbørjade jag denna blogg. Jag skulle skriva var dag. Mycket och morsomt. Dela med mig av mammalivets glädje och kval. På olika språk, før mitt breda (?) publikum. Det blev inte så. Mamma livet kvävde mig och skrivarlusten. Nu har jag två. Barn, inte bloggar. Och lusten att dela med mig är tillbaka. Läs gärna. Känner någon igen sig? Om inte annat så hoppas jag att du, kära läsare, får dig ett gott skratt. Eller, allra helst, en a-ha upplevelse: "Tack gode gud att jag inte är allena om detta!"