Under the Tuscan sun

Hurra, vi ska till Toscana i sommar!!
FM och undertecknade har äntligen gjort det vi pratat och drømt om så länge - vi har hyrt bostad i utlandet i 3 veckor! Valet føll på lilla Castiglioncello, som är en by på Toscanas kustlinje, 40 minuter med bil från Pisas flygplats (så vi får med oss det lutande tornet) och bara en timme undan Florence. http://www.dolcevita.no/toscana/castiglioncello-hav/
I tillägg ligger hela Chianti regionen runt om oss.. Vi räknar med många fina kvällar på takterassen med en god flaska vin efter att barnen har lagt sig.. :-)

Men inget paradis utan en aldrig så liten orm. Att bo på stranden innebär definitivt (oh, that dreaded word) bikini.. Jag har fått två barn på två år. Och jag är inte 20 år gammal längre. Det är ingen hemlighet, vare sig før mig eller min omgivning att jag har varit i bättre form. Eller, før att säga det rätt ut: Jag ser ut som Loch Ness monstret. With the size to match.

Här gäller det att tänka outside the box. Och inget ont som inte før NÅGOT gott med sig, tänker jag, och sänder en tacksam tanke till Taliban regimet.

- Badeburkah! Jag strålar mot FM.
- Var tror du att jag kan få tag i det, lägger jag till lite mer betänksamt, då jag inte direkt har sett det i den lokala klädesbutiken här på Røa.

- Se på Grønland, svarar FM, utan att se upp från avisen, och utan nämnvärt intresse. Lätt før honom att ignorera frågan. Det hade jag också gjort, om jag kunde stoppa i mig en trippel portion till middag, och fortsatt ha mage som en planka.

Jag ser med nyvunnet intresse på den øverblivna agurksalladen från middag. Jag drar den till mig och førklarar før FM:
- Detta är vad jag ska spise till middag fram till Juni! Och inget annat.

Denna gång fångar jag FM intresse. Han højer ett øgonbryn.

- Och så kanske du ska børja använda dig av den løjligt dyra spinning cykeln du har insistert på att vi absolut behøver i huset, men som hitintills har stått till pynt? Och väldigt mycket i vägen, muttrar han før sig själv.

Jag är fylld av energi och tilltro infør framtiden. Jag har både en plan A (agurksalat var dag) och en plan B (badeburkah). Livet ser ljust ut, och jag är inte hungrig.

5 timmar senare ser bilden lite annorlunda ut. Jag har ammat tre gånger, och magen skriker efter kaloriet, huvudet dunkar och jag ser genom en dimma av svult.

Jag går systematisk igenom alla skåp i køket. Ingenting. Och så en gång till.
Till slut finner jag ett packet bokstavskeks barnen har fått till jul.

Jag kryper intill FM framfør tvn, och på børjar, som en hamster att mumsa på dem. Halvvägs genom packen får jag en beundrande blick från FM.

- Känner du øverhuvudtaget vad de smaker, när du spiser dem så frenetiskt, frågar han.

Jag knaprar vidare i 100 km i timmen.

- Du är the cookie monster. Alla kakors skräck. Hjäääälp, tjuter han, och låtsas vara en kaka. We are done for!

Jag är nu nästan nede i botten av kartongen. Är det verkligen något att sträva mot, att se ut som Claudia Shiffer i bikini? Jag är ju helt enig med min goda vännina Paula som säger:

•THOU SHALT NOT see pictures of pubescent, anorexic models (who spend two hours getting their hair and makeup done and another two hours posing while the photographer and a corps of assistants determine the most flattering lighting, after which the resulting picture goes through a battery of digitally enhanced touch-ups and adjustments) and believe you will get the same (or even similar) results from using the products being advertised. That is, unless you happen to be pubescent, anorexic, and a model and can somehow stay in the right lighting all the time.

Damen har ett poäng.

Who needs a burkah, anyway!