Vem är Chefen?

Min tvååring lyssnar inte på mig.
Jag menar inte då och då, i trotsiga øgonblick. Min tvååring lyssnar ALDRIG på mig.
- Har du det också så med dina barn? Frågan ställs till Morsomma vänninan.
- Nää, det tørs de inte.
- So, what´s the magic tric?
- Vem är chefen.
- Vad før slag?
- Du måste lära dem vem som är chefen.
Jag kliar mig i huvudet. Det är skrämmande uppenbart vem som är chefen hemma hos oss, men må jag verkligen bekräfta det før tvååringen?
- Du må lära dem att det är mamma och pappa som bestämmer!
Ett ljus går upp før mig.
- Menar du.. menar du att det faktiskt är du och maken som call the shots hemma hos er?
Nu är det MVs tur att se førvirrad ut.
- Javisst! Du må ha Samtalen.
- Samtalen?
- Yes. Berätta om att dere är en familje. Och i en familje så hjälper alla varandra. Men det är mamma och pappa som bestämmer. Det har vi gjort. Och det funkar. En gammal dam belv väldigt imponerad häromdagen i matbutikken. Tvååringen slog sig vrång, men Maken frågade bara "Vem är chefen?" Det var en slokörad två-åring som erkände att det var pappa. Och la tillbaka varan vi iknte skulle ha.
Jag ser denna fantastiska scen før mig, bara med FM och min egen tvååring som huvudpersoner. Blir raskt avbruten av min egen avkomma som rusar ut i kylan med bara innesko på føtterna.
- Tvååringen! TVÅÅRINGEN!!
Tvååringen øverser mig fullständigt.
- Det hade aldrig min vågat, säger MV. Du må ha Samtalen.

Väl hemma provar jag mig.
- Kära lilla snuppa mi, børjar jag, och håller en lång tirade om familjelivets viktiga aspekter. Jag avslutar med att berätta om att mamma och pappa, i sin egenskap av att vara avkommans ursprung, är de som bestämmer här i huset.
- Så, mitt hjärta, vem är Chefen?
Tvååringen stirrar på mig.
- Farmor.
Jag prövar mig igen.
- Ja, hemma hos sig är Farmor chefen. Men vem är chefen här hemma?
Tystnad.
- Babyn
Suck. Inte alltfør långt från sanningen, men jag ger mig inte ännu.
- Nej, inte babyn, lilla vän. Vem är det som är chefen før den här familjen?
Det går upp ett ljus før tvååringen. Hon har äntligen førstått konseptet.
- JAG! JAG ÄR CHEFEN!! JAG ÄR CHEFEN!

Some things never change. Hur man än førsøker.

Muffinsen som Hantverkaren inte ville ha..

Fantastiske Maken hade bursdag på søndag. Som traditionen är, blev han väckt på morgonen av fru och barn, muffin med ljus och presenter.

- Mmm, säger FM. Har du bakat?

Jag stirrar i taket, på jakt efter flera bajsrør. eller någon annan conversation piece. Finner inget.

- Nää. Hade den hemma.

- Hade du muffin hemma? Men vad med den nya slanka linjen, ifrågasätter FM.

- Ikke skyldig, førsvarar jag mig. Gravida Vänninan hade de med sig när hon kom på besøk i torsdags.

- Är detta en gammal muffin, frågar FM. Är det.. är det de muffinsarna som GV hade med sig, som hennes arbetskamrat hade lagat?

Jag fortsätter att stirra i taket. Taket stirrar tillbaka, men ger mig inga geniala ideer om fångande conversation pieces.

- Men.. Skulle inte du bjuda Hantverkaren och Rørläggaren på dem på fredag?

- Jag gjorde det! Det åt bara inte upp alla!

- Så, fortsätter FM obønhørligt vidare. Detta ar en muffin, bakat av en arbetskollega av en vännina till dig, som du har prøvd att pusha vidare till Hantverkaren, som han inte vill ha?

- Typ. Säger jag. Man får väldigt ont i nacken av att stirra i taket så länge.

Ett smil brer sig øver FMs läppar.

- Jag är glad øver att du inte längre sätter listan så väldigt høgt, älskling. Det gør det lite lättare før mig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Tanken på att jag inte ska bli väckt av Pasqual kaka, men av veckogamla muffins som ingen annan ville ha på min bursdag är inte tilltalande.

- Det är undantagstillståd nu när Amanda är så liten, Jag hann inte baka, provar jag mig, men får inget svar. FM smilar brett. The pressure is off. Han behøver inte stressa infør MIN bursdag. Før honom är det viktigare än om han får en ny eller kasserad muffin på sin.

Och jag måste bara inse. Livet ÄR annorlunda med barn..

Det går en bajsränna genom min hall.

Hemkommen efter en vecka i Sverige hos mamma gør jag en upptäckt i det jag kliver in genom dørren. Det går ett avloppsrør genom min hall. Det påbørjar sin bana genom taket, och førsvinner ut genom väggen. Jag frågar, så lungt jag kan, vår hantverkare om han inte ser det som problematiskt att ett avloppsrør är det førsta man ser när man kliver in i vårt hus.

- Det måste vara så om man ska følja arkitektens teckningar. Det var en bärbjälke ivägen før att gøra det på något annat sätt. Man kan inte såga i en bärbjälke.

- Jag førstår det, men det føll dig inte in att ringa och kolla med oss om vi hellre ville ha toaletten någon annan stans?

- Jag ville inte bry er. Det kanske jag borde ha gjort.

Damn right! Med visshet om att det är før sent att gøra något stirrar jag på røret.

- Vi kan kassa in det, säger Hantverkaren.

Kan kassa in det? KAN, i motsättning till vad? Att låta en bajsränna vara välkomsten till vårt hus?

- Kanske du kan låta den vara genomskinlig, säger Morsomma Vänninnan. Som ett party trick!

Jag fortsätter att stirra på røret. Det skulle garanterat vara ett conversation piece. Kanske MVs ide ikke är så dum.

- Vi har kommit på en ting, säger Hanverkaren och Rørläggaren en vecka senare. Toaletten kan inte stå där den är planlagd. Då är den før nära handfatet. Vi føreslår att sätta den vid duschen i stället.

Jag behøver väl inte nämna, att det är før sent att gøra något åt bajsrøret..?

Førklaringen..

Før øver ett år sedan påbørjade jag denna blogg. Jag skulle skriva var dag. Mycket och morsomt. Dela med mig av mammalivets glädje och kval. På olika språk, før mitt breda (?) publikum. Det blev inte så. Mamma livet kvävde mig och skrivarlusten. Nu har jag två. Barn, inte bloggar. Och lusten att dela med mig är tillbaka. Läs gärna. Känner någon igen sig? Om inte annat så hoppas jag att du, kära läsare, får dig ett gott skratt. Eller, allra helst, en a-ha upplevelse: "Tack gode gud att jag inte är allena om detta!"