Not so funny..

Sømn är en dyrbar och sällsam commodity i vår familj. Tvååringen vaknar som regel mellan 5.00 och 6.00, och skriker som en hyena tills hon får lov att gå ner och se på barntv. Babyn sover som en stock på morgon och førmiddag, men skriker frenetiskt från ca 19.00 till 23.00. I de dyrbara timmarna däremellan ska mor och far ha kvalitativ vuxentid, och en god natts sømn.

Den som kan räkna vet att detta inte går.

- Hur har FM det før tiden, frågar Gravida Vänninan, som är på byssebesøk en kväll (hon har med sig muffins, men det är en annan historia..).

Jag tar mig i att inte kunna svara.

- Vet du, det har jag verkligen ingen aning om.

- Ska jag ta en lunch med honom en dag, frågar GV, som jobbar før samma sällskap som FM, och så kan jag uppdatera dig?

Jag måste erkänna att jag tycker det är en utmärkt ide.

- Gør det, svarar jag. Och hälsa från mig!

Märkligt nog är det inte babyn som håller oss vaken, men tvååringen som vaknar var natt, och gråter tills far tar med sig sin dyna och fortsätter natten hos henne.

- Pappa ska sova samman med mig! säger vår lilla diktator.

Det är sälla vi orkar argumentera mot, speciellt inte med en baby som ska lära sig att sova natten igenom, men blir väckt av storasyster alltsomoftast. Det är nämligen inte alltid att føräldrars sällskap är nog før att få tyst i huset. Tvååringen jobbar sig ofta upp till oanad frenesi, och tar det som en personlig førolämpning att NRK Super inte sänder barntv kl. halv 5.00 på morgonen.

En natt är det värre än vanligt. Babyn har skrikit till midnatt, och det är två fysiskt och psykiskt utmattade føräldrar som stupar i säng efter det. Kl halv 4.00 är det pupping, och vid halv 5-tiden på morgonen, då en sømnløs mor äntligen håller på att bli vänner med Morpheus igen, sätter tvååringen igång att vråla. FM rullar ut ur sängen som en vältränad leiesoldat, och drar samtidigt med sig dynan i en smidig rørelse, mastered to perfection. Han går in till sin dotter och verksätter Operation "Natta Anna". Dock lønløst. Jag ligger i mørkret i 30 minuter och lyssnar på hysteri som tiltar i styrka. Klumpen i magen blir allt større. No way att babyn sover sig igenom det. Mycket riktigt, det lilla livet i vaggan bredvid mig drar sakta ihop sitt lilla ansikte och ut kommer en tunnare variant av storasysters ilska.

Mono blir till Stereo.

Jag känner paniken komma krypande. Hantverkarna kommer kl. 7.30, och efter det blir det lite sømn før mig. Jag hør FM heise den vita flaggan.

- Du ska få lov att gå in till mamma, men då må du vara alldeles stilla.

I det de kommer in till rummet rusar tvååringen fram till äktesängen och skriker

- HEJ MAMMA!!

Babyn, som 1 minut tidigare som genom ett mirakel blivit tyst, børjar gråta igen.

Något brister i huvudet. Jag flyger upp i sängen med ansiktet førvridet av ilska och väser:

- Nu har du lyckats väcka babyn. Nu ska du vara STILLA!

Det blir alldeles tyst i två sekunder. Så backar den førskräckta tvååringen två steg, vänder sig om och gømmar sig mellan sin fars ben. FM backar omedelbart ut ur rummet och stänger dørren efter sig. Jag hør dem gå nedfør trappen.

Då kommer ångesten før vad jag gjort, och før konsekvensen av det. Jag är ingen aspirant till Mother of the Year Award, bara så det är sagt, men tror på utøvelse av självbehärskning. Och hur länge kommer mitt barn att straffa mig før mitt utbrott? Detta med unconditional love har jag nämligen ingen tro på. There is no such thing as a free lunch. Jag tror att folks attityd mot en själv som oftast är en mirror image av ens egna handlingar. Tvååringen var bara 11 månader när hon straffade mig i 3 dagar før att hon fallt och slog sig i vardagsrummet. Allt jag hade gjort var att råka befinna mig i samma rum. Jag hade inte hunnit fånga upp henne, och därmed var det puppevägring på kvällen, hon ville inte ha med mig att gøra.

Nu hade hon ju en god grund att vara besviken.

Det är med tunga steg jag går nedfør trappen 2 timmar senare, men nature calls. Far och barn står på badet och borstar tänderna. Till min førvåning lyser barnet upp när hon ser mig.

- Mamma!

Jag måste kämpa mot tårarna.

- Mamma ska bara tissa, min älskling, viskar jag.

Barnet lägger ifrån sig tandborsten, vänder sig ivrigt runt och lyfter med møda toalettstolens lock. Så vänder hon sig mot mig igen, och hennes lilla ansikte strålar.

- Varsågod, mamman min!

Be still my heart.

Men det är før sent.

Inne i mig går mitt hjärta i tusen bitar.

Anatomi

Jag läste häromdagen i en krønika skriven av en småbarnspappa att efter man fått barn så blir dobesøk en lagsport.

I could not agree more.

- Pappa är på do! Kan jag se på?
- Nej lilla vän. Låt pappa vara ifred.

Jag førsøker bevara de sista skärvorna av det privatlivet vi en gång hade. Det är lønløst.

- Pappa prumper! skriker tvååringen medans hon åker sparkcykel genom vardagsrummet.
Hon stoppar framfør toadørren.

- Pappa! PAPPA!
- Vad är det, Emilia, hør jag FM grymta irriterat från bak dørren
- Kan jag se på?! Jag vill praaaaaata!

Jag vet att min käre har gett upp, och hør när han øppnar dørren, før att släppa denna privatlivets førnekare in. Tvååringen stirrar facinerad på när hennes far utfør sin morgontoalett.

- Pappa har också pupp, konstaterar hon belåtet medans far prøvar att duscha.
- Det har han då verkligen inte, hør jag FM muttra førnärmat. Pappa har brøstkasse.
- PAPPA HAR OCKSÅ PUPP, MAMMA! Deklarer tvååringen høgt, lika häpet entusiastisk som vore hon Livingstone som precis träffat Stanley.

Maken är deppa.

- Har jag blivit fet, älskling? frågar han med sorgsen blick.
- Du har inte ändrat dig ett gram sen den dagen vi møttes, prøvar jag att trøsta.
- Flax att jag spørte en objektiv part, muttrar FM igen. Han vänder sig till sanningsägaren i familjen.
- Är pappa fet, lilla vän?
Tvååringen tiger som muren. Olyckligtvis vet vi båda två att den som tiger samtycker.

Nästa gång är det min tur.

- Mamma ska på do och tisse, lilla vän, säger jag när tvååringen vill att jag før 13de gången den dagen ska se på Ole Bom samman med henne.
- JAG SKA VAAAAARA MED, utbrister hon och springer in på badet innan jag hunnit stoppa henne. Jag suckar och sätter mig før att fullføra min intention.
Tvååringen stirrar på mig.
- Har du en tiss??
- Ja älskling. Mamma har tiss. Det har alla människor.
Tvååringen prøvar desperat att bända upp bena på sin mor där hon sitter, før att se om mamma talar sanning.
- Nä, stumpan, prøvar jag, alla har lov att ha tissen sin ifred.
- Har du tiss? Jag ser att hon tvivlar. Mor har inte kommit upp med bevis.
- Du har pupp, säger hon, och klappar kärleksfullt den omtalte.
- Och så har du baby i magen.

Jag førstår helt pløtsligt FM, och hans pløtsliga intresse før knäckebrød.
Eller, som svågern min säger: Pent brukt tvååring bytes mot Porche.

Anyone?

Du ska inte spise spaghetti, du ska spise burger!!

Amning är något herk och Gro Nylander är Guds straff øver kvinnan. These two things I know for sure.
Ändå gør jag det. Här snackar vi jämlikhet før alla pengarna. Jag ammade tvååringen i ett år, därmed är det inte aktuellt att inte amma babyen, även om jag de førsta två månaderna gråter nästan var gång. Smärtan är olidlig och puppen bløder. Men amma, det ska jag!
Babyn är inte helt med.
- Nu ska du gapa stort, kurrar jag till babyn som ligger vid puppen med stora øgon. Go Nylander säger att inte gør ont, om man bara gør det riktigt!
Babyn lager ett litet, sammanknipet O med munnen.
- Nej, nej mitt hjärta, du ska øppna munnen, inte se ut som om du har lust på Cola med sugrør.
Babyn kniper samman munnen ännu mer, och gømmer ansiktet.
- Du har fel teknik, min älskling, kurrar jag vidare, nu lite mer ansträngd. Du må se uppøver, gapa stort, och ta god tag på puppen.
Babyn skrynklar ihop hela sitt søta ansikte och børjar gråta av hunger.
Jag børjar småsvettas, men kommer ihåg den kolugna barnmorskan på rikshospitalen.
- Du må se till att babyen ser ut som om den ska spise burrrrgerrr, skorrar hon på Stavanger dialekt.
Jag gapar stort, och prøvar att få babyn att efterlikna.
- AAAAAAAA gapar jag.
- Lelelele gråter babyn
- AAAAAAAA!!
- Lelelele!
- Trikset är att spise burger, mitt hjärta, inte slurpa spaghetti, kväker jag fram.
Babyn kniper samman läpparna ännu mer. Nu hade inte ens ett sugrør fått plats.
- Du måste gapa, och spise burger!
- Lelelele!
Jag känner hur svetten forsar, och paniken skøljer øver mig. Ska babyn min dø av undernäring?
- DU MÅ SPISE BURGER, INTE SLURPA SPAGHETTI! vrålar jag till min eftervart smått hysteriska baby.
Då hør jag ett ljud från gången och tittar upp. Där står Rørläggaren, och skrapar med foten i golvet.
- Æ har tre unger sjøl, säger han. Och i den åldern där (han pekar på babyn) så spiser de bara pupp.

Och det har han ju helt rätt i.

Du ska i vart fall INTE sova på soffan i natt!

Vi krånglar.
Det gør vi av och till. Det är inget farligt eller ovanligt. Bara en fact of life. Det som gør denna krångeln lite ovanlig är avslutningen. När det mesta som behøvs sägas har blivit sagt, sägs det lite till. Detta är inte i min favør, därfør spänner jag øgonen i FM och väser
- Fortsätter du nu, så sover du på soffan i natt!
- På soffan? Väser FM tillbake. Det kan du..
Så blir det tyst. FM tänker sig häpet om. Jag ser hur det arga uttrycket smälter bort som snø på en varm vårmorgon. Ett fåraktigt smil brer sig ut øver hans pena ansikte.
- Menar du det? Kan jag få sova på soffan i natt?
Jag känner hur FM smyger armarna runt mig, och det går upp før mig vad jag har givit min in på.
Sova på soffan. Den klassiska straffmetoden. En gång i tiden kanske. Med tvååringen och babyn i huset är det det snällaste vi kan gøra før varandra. Soffan befinner sig i en annan våning än resten av familjen. Den som sover på soffan kan få en fantastiskt ostørd natt. Den som sover i äktesängen däremot, måste byssa babyn i sømn, før att så smyga henne øver i vaggan. Den personen måste stå upp 1 till 3 gånger på natten, till en orolig tvååring, før att till slut kapitulera och lägga sig på en tunn maderass i barnarummet. Ca 5.30 är det slut på till och med denna formen før obekväm sømn, och det är dags før ställ, bløjbyten etc. Den som sover på soffan däremot.. Där har du lottovinnaren, som har snarkat ostørt hela natten.
- På din fødelsedag, førsøker jag mig. Du ska få sova på soffan på din fødelsedag.
Det fåraktiga smilet blir lite mindre brett, men FM lever på hoppet.
- Ska huske på det, säger han.

Det hoppas jag verkligen inte att han gør.