Not so funny..

Sømn är en dyrbar och sällsam commodity i vår familj. Tvååringen vaknar som regel mellan 5.00 och 6.00, och skriker som en hyena tills hon får lov att gå ner och se på barntv. Babyn sover som en stock på morgon och førmiddag, men skriker frenetiskt från ca 19.00 till 23.00. I de dyrbara timmarna däremellan ska mor och far ha kvalitativ vuxentid, och en god natts sømn.

Den som kan räkna vet att detta inte går.

- Hur har FM det før tiden, frågar Gravida Vänninan, som är på byssebesøk en kväll (hon har med sig muffins, men det är en annan historia..).

Jag tar mig i att inte kunna svara.

- Vet du, det har jag verkligen ingen aning om.

- Ska jag ta en lunch med honom en dag, frågar GV, som jobbar før samma sällskap som FM, och så kan jag uppdatera dig?

Jag måste erkänna att jag tycker det är en utmärkt ide.

- Gør det, svarar jag. Och hälsa från mig!

Märkligt nog är det inte babyn som håller oss vaken, men tvååringen som vaknar var natt, och gråter tills far tar med sig sin dyna och fortsätter natten hos henne.

- Pappa ska sova samman med mig! säger vår lilla diktator.

Det är sälla vi orkar argumentera mot, speciellt inte med en baby som ska lära sig att sova natten igenom, men blir väckt av storasyster alltsomoftast. Det är nämligen inte alltid att føräldrars sällskap är nog før att få tyst i huset. Tvååringen jobbar sig ofta upp till oanad frenesi, och tar det som en personlig førolämpning att NRK Super inte sänder barntv kl. halv 5.00 på morgonen.

En natt är det värre än vanligt. Babyn har skrikit till midnatt, och det är två fysiskt och psykiskt utmattade føräldrar som stupar i säng efter det. Kl halv 4.00 är det pupping, och vid halv 5-tiden på morgonen, då en sømnløs mor äntligen håller på att bli vänner med Morpheus igen, sätter tvååringen igång att vråla. FM rullar ut ur sängen som en vältränad leiesoldat, och drar samtidigt med sig dynan i en smidig rørelse, mastered to perfection. Han går in till sin dotter och verksätter Operation "Natta Anna". Dock lønløst. Jag ligger i mørkret i 30 minuter och lyssnar på hysteri som tiltar i styrka. Klumpen i magen blir allt større. No way att babyn sover sig igenom det. Mycket riktigt, det lilla livet i vaggan bredvid mig drar sakta ihop sitt lilla ansikte och ut kommer en tunnare variant av storasysters ilska.

Mono blir till Stereo.

Jag känner paniken komma krypande. Hantverkarna kommer kl. 7.30, och efter det blir det lite sømn før mig. Jag hør FM heise den vita flaggan.

- Du ska få lov att gå in till mamma, men då må du vara alldeles stilla.

I det de kommer in till rummet rusar tvååringen fram till äktesängen och skriker

- HEJ MAMMA!!

Babyn, som 1 minut tidigare som genom ett mirakel blivit tyst, børjar gråta igen.

Något brister i huvudet. Jag flyger upp i sängen med ansiktet førvridet av ilska och väser:

- Nu har du lyckats väcka babyn. Nu ska du vara STILLA!

Det blir alldeles tyst i två sekunder. Så backar den førskräckta tvååringen två steg, vänder sig om och gømmar sig mellan sin fars ben. FM backar omedelbart ut ur rummet och stänger dørren efter sig. Jag hør dem gå nedfør trappen.

Då kommer ångesten før vad jag gjort, och før konsekvensen av det. Jag är ingen aspirant till Mother of the Year Award, bara så det är sagt, men tror på utøvelse av självbehärskning. Och hur länge kommer mitt barn att straffa mig før mitt utbrott? Detta med unconditional love har jag nämligen ingen tro på. There is no such thing as a free lunch. Jag tror att folks attityd mot en själv som oftast är en mirror image av ens egna handlingar. Tvååringen var bara 11 månader när hon straffade mig i 3 dagar før att hon fallt och slog sig i vardagsrummet. Allt jag hade gjort var att råka befinna mig i samma rum. Jag hade inte hunnit fånga upp henne, och därmed var det puppevägring på kvällen, hon ville inte ha med mig att gøra.

Nu hade hon ju en god grund att vara besviken.

Det är med tunga steg jag går nedfør trappen 2 timmar senare, men nature calls. Far och barn står på badet och borstar tänderna. Till min førvåning lyser barnet upp när hon ser mig.

- Mamma!

Jag måste kämpa mot tårarna.

- Mamma ska bara tissa, min älskling, viskar jag.

Barnet lägger ifrån sig tandborsten, vänder sig ivrigt runt och lyfter med møda toalettstolens lock. Så vänder hon sig mot mig igen, och hennes lilla ansikte strålar.

- Varsågod, mamman min!

Be still my heart.

Men det är før sent.

Inne i mig går mitt hjärta i tusen bitar.