Anatomi

Jag läste häromdagen i en krønika skriven av en småbarnspappa att efter man fått barn så blir dobesøk en lagsport.

I could not agree more.

- Pappa är på do! Kan jag se på?
- Nej lilla vän. Låt pappa vara ifred.

Jag førsøker bevara de sista skärvorna av det privatlivet vi en gång hade. Det är lønløst.

- Pappa prumper! skriker tvååringen medans hon åker sparkcykel genom vardagsrummet.
Hon stoppar framfør toadørren.

- Pappa! PAPPA!
- Vad är det, Emilia, hør jag FM grymta irriterat från bak dørren
- Kan jag se på?! Jag vill praaaaaata!

Jag vet att min käre har gett upp, och hør när han øppnar dørren, før att släppa denna privatlivets førnekare in. Tvååringen stirrar facinerad på när hennes far utfør sin morgontoalett.

- Pappa har också pupp, konstaterar hon belåtet medans far prøvar att duscha.
- Det har han då verkligen inte, hør jag FM muttra førnärmat. Pappa har brøstkasse.
- PAPPA HAR OCKSÅ PUPP, MAMMA! Deklarer tvååringen høgt, lika häpet entusiastisk som vore hon Livingstone som precis träffat Stanley.

Maken är deppa.

- Har jag blivit fet, älskling? frågar han med sorgsen blick.
- Du har inte ändrat dig ett gram sen den dagen vi møttes, prøvar jag att trøsta.
- Flax att jag spørte en objektiv part, muttrar FM igen. Han vänder sig till sanningsägaren i familjen.
- Är pappa fet, lilla vän?
Tvååringen tiger som muren. Olyckligtvis vet vi båda två att den som tiger samtycker.

Nästa gång är det min tur.

- Mamma ska på do och tisse, lilla vän, säger jag när tvååringen vill att jag før 13de gången den dagen ska se på Ole Bom samman med henne.
- JAG SKA VAAAAARA MED, utbrister hon och springer in på badet innan jag hunnit stoppa henne. Jag suckar och sätter mig før att fullføra min intention.
Tvååringen stirrar på mig.
- Har du en tiss??
- Ja älskling. Mamma har tiss. Det har alla människor.
Tvååringen prøvar desperat att bända upp bena på sin mor där hon sitter, før att se om mamma talar sanning.
- Nä, stumpan, prøvar jag, alla har lov att ha tissen sin ifred.
- Har du tiss? Jag ser att hon tvivlar. Mor har inte kommit upp med bevis.
- Du har pupp, säger hon, och klappar kärleksfullt den omtalte.
- Och så har du baby i magen.

Jag førstår helt pløtsligt FM, och hans pløtsliga intresse før knäckebrød.
Eller, som svågern min säger: Pent brukt tvååring bytes mot Porche.

Anyone?

Du ska inte spise spaghetti, du ska spise burger!!

Amning är något herk och Gro Nylander är Guds straff øver kvinnan. These two things I know for sure.
Ändå gør jag det. Här snackar vi jämlikhet før alla pengarna. Jag ammade tvååringen i ett år, därmed är det inte aktuellt att inte amma babyen, även om jag de førsta två månaderna gråter nästan var gång. Smärtan är olidlig och puppen bløder. Men amma, det ska jag!
Babyn är inte helt med.
- Nu ska du gapa stort, kurrar jag till babyn som ligger vid puppen med stora øgon. Go Nylander säger att inte gør ont, om man bara gør det riktigt!
Babyn lager ett litet, sammanknipet O med munnen.
- Nej, nej mitt hjärta, du ska øppna munnen, inte se ut som om du har lust på Cola med sugrør.
Babyn kniper samman munnen ännu mer, och gømmer ansiktet.
- Du har fel teknik, min älskling, kurrar jag vidare, nu lite mer ansträngd. Du må se uppøver, gapa stort, och ta god tag på puppen.
Babyn skrynklar ihop hela sitt søta ansikte och børjar gråta av hunger.
Jag børjar småsvettas, men kommer ihåg den kolugna barnmorskan på rikshospitalen.
- Du må se till att babyen ser ut som om den ska spise burrrrgerrr, skorrar hon på Stavanger dialekt.
Jag gapar stort, och prøvar att få babyn att efterlikna.
- AAAAAAAA gapar jag.
- Lelelele gråter babyn
- AAAAAAAA!!
- Lelelele!
- Trikset är att spise burger, mitt hjärta, inte slurpa spaghetti, kväker jag fram.
Babyn kniper samman läpparna ännu mer. Nu hade inte ens ett sugrør fått plats.
- Du måste gapa, och spise burger!
- Lelelele!
Jag känner hur svetten forsar, och paniken skøljer øver mig. Ska babyn min dø av undernäring?
- DU MÅ SPISE BURGER, INTE SLURPA SPAGHETTI! vrålar jag till min eftervart smått hysteriska baby.
Då hør jag ett ljud från gången och tittar upp. Där står Rørläggaren, och skrapar med foten i golvet.
- Æ har tre unger sjøl, säger han. Och i den åldern där (han pekar på babyn) så spiser de bara pupp.

Och det har han ju helt rätt i.

Du ska i vart fall INTE sova på soffan i natt!

Vi krånglar.
Det gør vi av och till. Det är inget farligt eller ovanligt. Bara en fact of life. Det som gør denna krångeln lite ovanlig är avslutningen. När det mesta som behøvs sägas har blivit sagt, sägs det lite till. Detta är inte i min favør, därfør spänner jag øgonen i FM och väser
- Fortsätter du nu, så sover du på soffan i natt!
- På soffan? Väser FM tillbake. Det kan du..
Så blir det tyst. FM tänker sig häpet om. Jag ser hur det arga uttrycket smälter bort som snø på en varm vårmorgon. Ett fåraktigt smil brer sig ut øver hans pena ansikte.
- Menar du det? Kan jag få sova på soffan i natt?
Jag känner hur FM smyger armarna runt mig, och det går upp før mig vad jag har givit min in på.
Sova på soffan. Den klassiska straffmetoden. En gång i tiden kanske. Med tvååringen och babyn i huset är det det snällaste vi kan gøra før varandra. Soffan befinner sig i en annan våning än resten av familjen. Den som sover på soffan kan få en fantastiskt ostørd natt. Den som sover i äktesängen däremot, måste byssa babyn i sømn, før att så smyga henne øver i vaggan. Den personen måste stå upp 1 till 3 gånger på natten, till en orolig tvååring, før att till slut kapitulera och lägga sig på en tunn maderass i barnarummet. Ca 5.30 är det slut på till och med denna formen før obekväm sømn, och det är dags før ställ, bløjbyten etc. Den som sover på soffan däremot.. Där har du lottovinnaren, som har snarkat ostørt hela natten.
- På din fødelsedag, førsøker jag mig. Du ska få sova på soffan på din fødelsedag.
Det fåraktiga smilet blir lite mindre brett, men FM lever på hoppet.
- Ska huske på det, säger han.

Det hoppas jag verkligen inte att han gør.

Vem är Chefen?

Min tvååring lyssnar inte på mig.
Jag menar inte då och då, i trotsiga øgonblick. Min tvååring lyssnar ALDRIG på mig.
- Har du det också så med dina barn? Frågan ställs till Morsomma vänninan.
- Nää, det tørs de inte.
- So, what´s the magic tric?
- Vem är chefen.
- Vad før slag?
- Du måste lära dem vem som är chefen.
Jag kliar mig i huvudet. Det är skrämmande uppenbart vem som är chefen hemma hos oss, men må jag verkligen bekräfta det før tvååringen?
- Du må lära dem att det är mamma och pappa som bestämmer!
Ett ljus går upp før mig.
- Menar du.. menar du att det faktiskt är du och maken som call the shots hemma hos er?
Nu är det MVs tur att se førvirrad ut.
- Javisst! Du må ha Samtalen.
- Samtalen?
- Yes. Berätta om att dere är en familje. Och i en familje så hjälper alla varandra. Men det är mamma och pappa som bestämmer. Det har vi gjort. Och det funkar. En gammal dam belv väldigt imponerad häromdagen i matbutikken. Tvååringen slog sig vrång, men Maken frågade bara "Vem är chefen?" Det var en slokörad två-åring som erkände att det var pappa. Och la tillbaka varan vi iknte skulle ha.
Jag ser denna fantastiska scen før mig, bara med FM och min egen tvååring som huvudpersoner. Blir raskt avbruten av min egen avkomma som rusar ut i kylan med bara innesko på føtterna.
- Tvååringen! TVÅÅRINGEN!!
Tvååringen øverser mig fullständigt.
- Det hade aldrig min vågat, säger MV. Du må ha Samtalen.

Väl hemma provar jag mig.
- Kära lilla snuppa mi, børjar jag, och håller en lång tirade om familjelivets viktiga aspekter. Jag avslutar med att berätta om att mamma och pappa, i sin egenskap av att vara avkommans ursprung, är de som bestämmer här i huset.
- Så, mitt hjärta, vem är Chefen?
Tvååringen stirrar på mig.
- Farmor.
Jag prövar mig igen.
- Ja, hemma hos sig är Farmor chefen. Men vem är chefen här hemma?
Tystnad.
- Babyn
Suck. Inte alltfør långt från sanningen, men jag ger mig inte ännu.
- Nej, inte babyn, lilla vän. Vem är det som är chefen før den här familjen?
Det går upp ett ljus før tvååringen. Hon har äntligen førstått konseptet.
- JAG! JAG ÄR CHEFEN!! JAG ÄR CHEFEN!

Some things never change. Hur man än førsøker.

Muffinsen som Hantverkaren inte ville ha..

Fantastiske Maken hade bursdag på søndag. Som traditionen är, blev han väckt på morgonen av fru och barn, muffin med ljus och presenter.

- Mmm, säger FM. Har du bakat?

Jag stirrar i taket, på jakt efter flera bajsrør. eller någon annan conversation piece. Finner inget.

- Nää. Hade den hemma.

- Hade du muffin hemma? Men vad med den nya slanka linjen, ifrågasätter FM.

- Ikke skyldig, førsvarar jag mig. Gravida Vänninan hade de med sig när hon kom på besøk i torsdags.

- Är detta en gammal muffin, frågar FM. Är det.. är det de muffinsarna som GV hade med sig, som hennes arbetskamrat hade lagat?

Jag fortsätter att stirra i taket. Taket stirrar tillbaka, men ger mig inga geniala ideer om fångande conversation pieces.

- Men.. Skulle inte du bjuda Hantverkaren och Rørläggaren på dem på fredag?

- Jag gjorde det! Det åt bara inte upp alla!

- Så, fortsätter FM obønhørligt vidare. Detta ar en muffin, bakat av en arbetskollega av en vännina till dig, som du har prøvd att pusha vidare till Hantverkaren, som han inte vill ha?

- Typ. Säger jag. Man får väldigt ont i nacken av att stirra i taket så länge.

Ett smil brer sig øver FMs läppar.

- Jag är glad øver att du inte längre sätter listan så väldigt høgt, älskling. Det gør det lite lättare før mig.

Jag vet inte vad jag ska säga. Tanken på att jag inte ska bli väckt av Pasqual kaka, men av veckogamla muffins som ingen annan ville ha på min bursdag är inte tilltalande.

- Det är undantagstillståd nu när Amanda är så liten, Jag hann inte baka, provar jag mig, men får inget svar. FM smilar brett. The pressure is off. Han behøver inte stressa infør MIN bursdag. Før honom är det viktigare än om han får en ny eller kasserad muffin på sin.

Och jag måste bara inse. Livet ÄR annorlunda med barn..

Det går en bajsränna genom min hall.

Hemkommen efter en vecka i Sverige hos mamma gør jag en upptäckt i det jag kliver in genom dørren. Det går ett avloppsrør genom min hall. Det påbørjar sin bana genom taket, och førsvinner ut genom väggen. Jag frågar, så lungt jag kan, vår hantverkare om han inte ser det som problematiskt att ett avloppsrør är det førsta man ser när man kliver in i vårt hus.

- Det måste vara så om man ska følja arkitektens teckningar. Det var en bärbjälke ivägen før att gøra det på något annat sätt. Man kan inte såga i en bärbjälke.

- Jag førstår det, men det føll dig inte in att ringa och kolla med oss om vi hellre ville ha toaletten någon annan stans?

- Jag ville inte bry er. Det kanske jag borde ha gjort.

Damn right! Med visshet om att det är før sent att gøra något stirrar jag på røret.

- Vi kan kassa in det, säger Hantverkaren.

Kan kassa in det? KAN, i motsättning till vad? Att låta en bajsränna vara välkomsten till vårt hus?

- Kanske du kan låta den vara genomskinlig, säger Morsomma Vänninnan. Som ett party trick!

Jag fortsätter att stirra på røret. Det skulle garanterat vara ett conversation piece. Kanske MVs ide ikke är så dum.

- Vi har kommit på en ting, säger Hanverkaren och Rørläggaren en vecka senare. Toaletten kan inte stå där den är planlagd. Då är den før nära handfatet. Vi føreslår att sätta den vid duschen i stället.

Jag behøver väl inte nämna, att det är før sent att gøra något åt bajsrøret..?

Førklaringen..

Før øver ett år sedan påbørjade jag denna blogg. Jag skulle skriva var dag. Mycket och morsomt. Dela med mig av mammalivets glädje och kval. På olika språk, før mitt breda (?) publikum. Det blev inte så. Mamma livet kvävde mig och skrivarlusten. Nu har jag två. Barn, inte bloggar. Och lusten att dela med mig är tillbaka. Läs gärna. Känner någon igen sig? Om inte annat så hoppas jag att du, kära läsare, får dig ett gott skratt. Eller, allra helst, en a-ha upplevelse: "Tack gode gud att jag inte är allena om detta!"